jag bloggade...

Självförnekelsen. Har varit total. Vill ju vara stark.

Nu är det rätt tufft. All behandling är avslutad då det inte längre gör någon nytta och det är ganska tungt. Brukar ju inte "gnälla" men....

Metastaserna i ryggen ger klara besked: vi finns och växer.

Villet begränsar min rörlighet(och humöret!) och dessutom bråkar med smärtorna som jag oftast kan hantera. 

Rörligheten är värst! Livrädd för att tappa min självständighet (läs rörlighet) och bli beroende av andra!!!!

Höfterna är fulla nu och låser ibland.

Försöker se allt som är faktiskt är bra men deppigheten kommer när jag inte kan ta mig för saker och inte klarar det jag kunde för en månad sedan.

Det går för fort! Jag hinner inte med! Alla planer (jajaJA jag vet! Jag ska inte planera långt fram men hur lätt är det när huvudet är fullt med "vill vill vill"??)

Livet stannar inte. Och jag blir mest förbannad.

Så.

Nu har jag kräkt av mig lite.

Älskar er alla som följer min resa. Ni vet inte hur mycket det värmer med alla små meddelanden och kort jag får! Ni hjälper mig hela vägen och jag är så tacksam för det!