är att förhålla sig till "nuet" och "framtiden".
Det finns så mycket jag vill göra. Men.
FINNS det tid?
"Ja, såklart" gastar min inre optimist.
Eller?
De alla små sakerna som stoppar upp.
Smärtor som dyker upp här och där. Yrsel. Dubbelseendet. Minnesluckorna. Den oändliga tröttheten som kastar sig över mig, plötsligt och utan förvarning emellanåt, så jag STÅR och somnar. Smaksinnet som är obefintligt. Känselbortfall här och där som ställer till det. Skör hud som ger småsår för minsta stöt och som aldrig läker. Näsan som rinner hela tiden och är sårig och gör ont (Gxxxxd, vad ÄCKLIGT!). Två tänder har trillat ut, utan synbarlig anledning (jag tuggar väldigt försiktigt numera). Stödstrumper Deluxe, som räcker upp till ljumskarna, för att komma tillrätta med svullnad som både gör ont och är rörelsehindrande. Att ingenting fungerar som det brukade....Och aldrig kommer att göra det igen.
Små förtretliheter i "vardagen med Cancer"
Små förtretliheter i "vardagen med Cancer"
Till exempel. så hamnade jag på golvet framför vaskskåpet, i köket, innan idag. En läcka. Vi hade försökt fixa den, tidigare dag ,men det läckte fortfarande.
För ett år sedan hade det varit fixat på 5 minuter.
Sitter och "fipplar". Mina händer lyder inte när jag ska skruva, De knyter sig och krampar och jag har ingen riktig känsel i vissa fingrar. Får i alla fall ihop det hyfsat. Och ska resa mig.
Har absolut ingen kraft. Benen lyder inte, och jag, försöker komma upp i knästående men mina höfter samarbetar inte. Musklerna skriker och lederna krasar. jag kommer inte upp de 3 första försöken. Jag VÄGRAR be om hjälp.
JAG BLIR SÅ FÖRBANNAD!!
Och till slut går det. Men mitt ego fick en törn. Och sanningen slår mig.
Det blir inte "bättre". Jag blir inte "frisk" igen.
Som bäst kan jag stanna i varje fas lite längre innan det blir sämre.
Och det är ju..... tråkigt att inse. Om jag uttrycker det milt.
Jag vet ju det. Egentligen.
Tittar mig i spegeln och ser mitt cortisonsvullna ansikte titta tillbaka. Håret har börjat trilla (det bryr jag mig mindre om men i allafall) och de förmågor jag tappar kommer sannolikt inte tillbaka igen.
De mediciner jag tar skulle göra vilken narkoman som helst salig. För mig gör det dagarna hanterbara men fulla av biverkningar. Och ger ett svullet, surt ansikte.
Ett år mellan bilderna.
Jag har inte varit ute med Obi på nästan 2 månader.
Det som gett mig så mycket energi. min Obi, min"nuärcancernbortahund. Som vi köpte förra gången Fru C hälsade på för att fira. Jag varken kan eller vågar gå ut med honom själv nu, utan är beroende av att andra hjälper till. Och min och hans stunder begränsas till inomhuslekar och soffmys.
Min fyrfoting..
Jag har tagit hand om människor hela mitt liv. Det har gett mig så mycket att kunna och, som jag ser det, varit ett ansvar att ta när man kan.
Sedan jag träffade Carita har jag varit den som är fysiskt starkt. Tagit hand om allt som kräver styrka och motorik. Och för att Caritas Artrit gör många saker besvärliga för henne och det tycker hon inte om. Det har gett mig stor tillfredställelse att kunna göra detta för henne och göra hennes dagar lite lättare att hantera.Nu är det tvärt om. Och jag ser hur hon kämpar för att orka och kunna.
Älskade..
Och...
Hur komma vidare och fram?
Hur komma vidare och fram?
Jag vet ju.
Hon finns där hela tiden. Fru C.
Varje gång jag dippar så tar jag mig upp. Det blev lite för mycket. Så det var tvunget att få komma ut.
Men nu:
Jag HAR BESTÄMT MIG!!!!!
Jag vinner.
Älskade vännen, du är så duktig så modig och helt enormt stark. stor kram till dig och Carita