Jag har, sedan mitt senaste blogginlägg, fått många pm om hur sorgligt allt är. Det ÄR det inte! Jag har haft ett fantastiskt liv och är inte rädd för det som kommer.

 

Jag skulle vilja stanna längre. Självklart. Se mina barns fortsatta liv. Se barnbarnen bli vuxna. Dela ålderns höst med min älskade fru.Ta hand om "mina" goa newcomers. Skratta med mina vänner i evighet.

Men nu blir det inte så. Så då spelar vi dom kort vi har på handen och njuter av varje dag NU!

 

För dom av er som vill läsa så kommer MIN historia tills nu härunder. Så ser ni också att jag har all anledning att vara glad och nöjd över vad livet skänkt mig.

 

Jag växte upp i en övre medelklassfamilj. Vi var 4 syskon där jag var yngst (sladdis och bortskämd!)

Redan från ung ålder fick vi alla lära oss att alla var lika värdefulla och att alla var lika ansvariga. Flickor och pojkar hade samma uppgifter (och hos oss var det pappa som dammsög och gjorde godaste köttbullarna🙂).

Det var rätt så ovanligt, under -60 och -70talet, med det förhållningssättet och min syster brukar kalla vår pappa för den 1:a kvinnosaksmannen. Vår familj var naturligtvis inte perfekt. Det fanns saker som inte var ok men jag väljer att inte ta upp de här och de är, för länge sedan, hanterade och passerade.

Jag fick med mig en humanistisk och livsbejakande människosyn hemifrån och mina föräldrar var det lyckligaste par jag någonsin träffat. När pappa gick bort, i cancer, så "dog" min mammas livsglädje också. Hon levde många år till men blev aldrig densamma igen. Det är dock en annan historia.

 

Jag träffade en kille när jag gick i sjuan(han var ett år äldre) och HOPPSAN! Jag blev med barn.....

Vi bestämde att behålla barnet och våra föräldrar stöttade oss. Den lycka jag kände när jag fick se och hålla min äldsta dotter går inte att beskriva! Vi levde tillsammans, gifte oss och fick, året efter även en son som kompletterade familjen. Vi var en lycklig liten familj under ett par år, vi fick all hjälp och stöd av våra familjer, men...vi var bara tonåringar och vi "växte ifrån" varandra så vi bestämde att skiljas. Der var, så gott som aldrig, bråk. Barnen kom i första rummet, efter vårt bästa förstånd, och jag är än idag tacksam över att deras pappa alltid funnits där, på sitt vis, för dom. Han är en bra pappa och en mysmorfar.

Jag levde själv under en rätt lång period och trivdes med det. De fanns såklart män(!) i mitt liv men de flesta inte värda att slösa bläck på här. Dock måste ett par av dom med här.

Jag hade, under en tid av mitt liv, ett stort behov av (jajajaja nu OCKSÅ) hjälpa och stötta de som har de sämre förspänt än oss andra. En av de män jag hade försökt "rädda" var missbrukare. Detta ledde till att jag, ,tillsammans med en annan kvinna som också försökte "rädda" folk, fick pengar från Socialstyrelsen för att under 2 år driva ett pilotprojekt. Detta namngavs till "Hoppet" och var först i sitt slag i Sverige. Vi vände oss endast till de som var ANHÖRIGA till missbrukare och det var en helt ny infallsvinkel för att bryta de destruktiva beteenden som finns i missbrukafamiljerna. Projektet blev en succe och det startades anhörigjourer runt om i landet för denna bortglömda grupp (som ju dessutom var resurser för behandlingen av hela familjen) Året var 1988.

Jag är otroligt stolt över denna tid i mitt liv, för även om det sög musten ur mig så kom de många till del och skapade förutsättningar för många att få hjälp och ett bättre liv.

 

Barnen var (och är) mina ögons ljus.Utan att överdriva.

 

Trots att jag gick på mina efter mina med män (fattade ju inte varför?? Jag som var så bra på att rädda hundvalpar!) Att jag var lesbisk kom jag ju på LÅÅÅNT senare) så gav jag inte upp....

Jag träffade en man som verkade vara annorlunda mot de träffat tidigare och gjorde ett nytt försök. Vid denna tiden hade jag köpt en liten gård utanför Åstorp och vi hade hästar, minigrisar, höns och gäss. Han flyttade in i våra liv. Det var mitt livs största misstag och största välsignelse. Jag såg inte hur illa han behandlandlade mina barn och det har jag fortfarande dåligt samvete för. Han hade en diagnos som jag inte heller fångade upp förrän långt senare och denna gjorde honom till "djävulen i fårakläder".

Det finns ingen ursäkt för mig i det men en förklaring.

Dock så gav han mig mina 2 yngsta barn och det får vara det som är plussidan. För dessa två, tvillingarna, har skänkt så mycket lycka till mig att pappans tillkortakommanden blir ynkliga att nämna.

De kom till genom IVF och den vägen var krånglig och bökig men värd ALLT!

Att få en "andra kull" barn som 31åring var fantastiskt! 1:a gången jag fick barn var jag 17. Och hade all ork i världen och visste naturligvis BÄST (som man gör när man är 17) men denna gången.....

De kom till världen med buller och bång, 9 veckor för tidigt, med allt vad det innebär. De låg på specialprematuren i Lund i 6 veckor men sedan kom vi hem. Lite dramatik behövdes ju så, när vi varit hemma i 5 veckor så fick flickan en anafylaktisk chock (andnings och hjärtstillestånd) vilket resulterade i massor av sjukhusvistelser under barnens första år. Detta gjorde ju också att de stora barnen kom i kläm genom att "mannen" tog hand om dom vilket gjorde dem än mer utsatta. Jag lever fortfarande med den skulden också.

Livet travade på och jag blev ÄNTLIGEN varse hur illa behandlade mina äldsta barn blev av tvillingarnas pappa. Då åkte han ut. Året var 1995. Jag sökte skilsmässa och han motsatte sig. Jag sökte vårdnaden om tvillingarna och då gjorde han det också. En uppslitande vårdnadstvist pågick under 2 och ett halvt år där jag till slut fick enskild vårdnad. Det var hemska år. Men lärorika. Och utan min syster hade jag aldrig orkat.

 

Min syster.

Vi har alltid varit nära. Hon har hjälpt, lyft och stöttat mig hela livet. Hon är 9 år äldre än vad jag är och har alltid delat med sig av sin kunskap och glädje. Vi talar i telefon minst en gång om dagen fortfarande! Det var hon som hjälpte mig med feedback när jag startade "Hoppet", det var hon som visade mig vägen in i psykiatrins värld (som jag jobbat inom) det var hon som hjälpte mig i vårdnadstvisten och det är hon som lyfter mig och låter mig diskutera allt som rör min cancer och mediciner osv nu( hon är sjuksköterska).

Vi vårdade, tillsammans, vår bror när han fick sin cancer och vi stod på vars en sida om hans säng när han gick bort.

Hon delade mitt liv när jag drev min linedance-firma, kånkade väskor, anläggningar och stöttade när vi arrangerade tävlingar. Mer om detta nedan.

Jag önskar alla en syster som som min!

 

Jag träffade (självklart) en ny man. Och man ska ju inte göra det lätt för sig så jag tog en med 5(!) barn, från 2-13år....Ni kan ju se framför er när vi kom. 9 barn i alla åldrar. Det blir inget långt här om den tiden men det var en rätt så ok period. Den stora vinsten med det var att vi tillsammans började dansa linedance och det satte stort avtryck i mitt liv.

Jag startade (initialt tillsammans med min man då) ett av Sveriges första (igen 😀) Linedanceföretag. Ingen trodde det skulle funka men jag hade kurser, i hela norra Skåne, veckans alla dagar och kunde, faktiskt, leva på det under nästan 6 år! Fantastiska år där jag fick en massa nya vänner i hela världen (genom tävlandet) och fick lära mig att organisera och arrangera stora event.

Jag hade också förmånen att få tävla med, på den tiden, världens största dansteam. Vi var i Tyskland och i England och tävlade och det var fantastiskt roligt och lärorikt att "rodda" ett gäng på 26 personer, att koreografera och träna, peppa och lyfta (fast en gång åkte vi ifrån MINA tävlingskläder. Hur denna virrpannan lyckades med alla uppgifterna är fortfarande en gåta..)

Alla de fantastiska människorna i teamet gav allt och jag tänker med stor glädje tillbaka på den tiden.

 

Året är 2006.

Vårdnadstvisten är över. På en av linedance-kurserna händer något märkligt.

En kvinna börjar uppvakta mig.

Va?? Vad var detta?

Hon var väldigt blyg och rar och jag nyfiken. Kunde det vara så? Att alla männen inte varit nitar utan bara av fel kön?? Jag blev tvungen att ta en rejäl funderare. Och kom fram till att jag var rätt så korkad. Som inte fattat detta tidigare. Tanken hade bara inte föresvävat mig, trots att jag ofta kommit på mig själv med att känna kanske mer än beundran för andra kvinnor.

När jag berättade för familjen så sa dom: jaha? Inget svårt att komma ut med andra ord.

Jag föll för kvinnan på kursen. Hon var 12 år yngre än mig, full av energi och hade inte haft något längre, fast, förhållande i sitt liv tidigare. Jag tog hand om henne (också). Vi hade det initialt bra och det funkade med barnen (tvillingarna, de andra hade flyttat hemifrån långt tidigare). Livet tuggade på, jag började nytt jobb inom psykiatrin, och det var lugnt ett par år. Dock så började jag känna mig lite "instängd". Skillnaden i ålder på oss blev mer och mer uppenbar och jag började försöka bryta. Det var inte lätt. Hon var ju, trots allt, den som fått mig att inse vem jag egentligen var. Och vi hade goda år tillsammans. Det blev en uppslitande skilsmässa och hon gick väldigt sårad ur den. Det är jag ledsen för men det hade aldrig kunnat bli bra i längden att fortsätta på villkor av en part. Jag hoppas bara att hon kunnat gå vidare och hittat sin "soulmate".

 

Året är 2013.

Jag lever ensam, har ett bra jobb, bor nära barnbarnen och syrran. Allt är perfekt.

 

Då dyker Carita upp som gumman i lådan! Hon skriver ett knasigt inlägg på Facebook (som bara hon kan) och jag kommenterar det. Då får jag ett meddelande på messenger: Förlåt att jag skriver men du är så vacker.

Vi börjar prata, via messenger, och kommer på att vi är "hand i handske". Allting stämmer mellan dessa tanterna TROTS att vi är så väldigt olika. Vi skyndade, båda två, hem från jobbet varje dag för att kunna få fortsätta våra samtal och någonstans så börjar vi prata om att träffas. Carita reser ju i jobbet, under den tiden, och hon skulle till Skåne.

Pirr i magen. Mjuka ben som nästan viker. Men när hon öppnar dörren till sitt rum på hotellet så var allt bara rätt.

Nästa gång var det jag som åkte upp. Surahammar. VAR ligger det??

Lång historia kort (de flesta av er kan den redan) Carita blev, under hösten, väldigt sjuk. Och jag kunde inte leva med att vara 60 mil bort. Så jag tog ut all semester och ledighet jag hade för att finnas vid hennes sida. Nu när jag äntligen hittat MIN soulmate så kunde jag inte släppa henne. Vi talade om att flytta ihop och den som fick jobb först skulle flytta. Jag fick det första jobbet jag sökte....

Det har varit (och är) jobbigt att vara så långt från barn och barn och barnbarn. Men det är, trots allt, ett val jag gjort och vi har kontakt så mycket vi kan. Barnen är ju vuxna, och mitt i livet, med allt vad det innebär så jag är tacksam för den tid jag får med dom. Jag älskar när jag får små filmer och bilder från dom så känner jag mig, i alla fall på avstånd, delaktig!

Jag och Carita har ett bra liv tillsammans. Jag älskar henne mer än jag kan säga och jag är bara ledsen att behöva lämna tidigt. Men vi gör det bästa av varje dag och hon ger mig så mycket kärlek varje dag.

 

Så, som ni ser, så har jag så mycket att vara glad och tacksam över i mitt liv. Upplevelser och människor som passerat och berikat, mycket mer än vad som är många förunnat känns det som! Jag är nöjd och glad över mitt liv.