26 ben. Ca 42 leder.
Natten mellan 21 och 22 augusti.
Klockan är 23.04 när jag vaknar. Jag känner....exakt varenda led. I bägge fötterna.
Jag försöker med viljan tänka bort det. Svingar benen över sängkanten och försöker ställa mig upp. Det skär som knivar upp längs benen.UPP SKA JAG!!!
Carita sover. Jag håller andan och reser mig. Det snurrar i huvudet och tårarna kommer (det är lite olika hur, om och vilka biverkningar man får) Tar mig ut på balkongen och sätter mig. Huvudet spinner på högvarv, försöker medvetet att styra tankarna för att ta kontroll igen.
JAG SKA IGENOM DETTA!!!!!!!
Jag bestämmer.
Min kropp har att foga sig i det.
Det krasar i fötterna när jag reser mig igen ( det är helt normalt att få plötsliga smärtgenombrott av cellgifterna mellan dag två och fem) Det är dag tre. Som ett brev på posten. Önskar jag inte var så förbannat statistiskt RÄTT.
Sitter på balkongen hela natten. Reser mig med jämna mellanrum för att "härda mig" som den idiot jag är.
Smärtan kryper upp längs benen och när Carita vaknar är det någon som vrider knivar i varenda led upp till höften.
Att föda barn är ingenting i jämförelse. Inte ens tvillingar....
Allt jag lärt och praktiserat om KBT kommer till nytta.
Jag tillbringar tiden med att dyka in i positiva saker.
I duschen får jag en hel tuss av hår i handen.
Imorgon söndag ska vi hämta vår valp
Bestämmer med Mia att hon ska komma och raka av håret också imorgon.
Natten mellan lördag och söndag tillbringas på balkongen. Om jag sitter helt rakt så är det (nästan) hanterbart.
Jag får flimmer för ögonen tidtals. Precis som när jag var ung och ett migränanfall var i antågande.
Mina fingrar domnar från knogarna (domningar i händerna och fötterna är vanliga. om de kvarstår till nästa behandling så ska du säga till)
Vi åker och hämtar Obelix. Vår nya lilla familjemedlem. En säker källa till glädje och framtidstro.
Min kropp skriker till mig. Gifterna gör sitt.
Jag tänker inte låta något så banalt som smärta vinna. Men det känns som jag dör en liten bit i taget.
Det gör jag inte. Min tid är alldeles för dyrbar. Glada statusar på Fb. Inte låta ett döende monster ta över.
För segra ska jag. Segra ska VI.
Ingen fysisk smärta, Inga domningar eller flimmer för ögonen kan övertyga mig om något annat.
Mia kommer och rakar oss söndag kväll.
Natten mellan söndag och måndag har jag sällskap på balkongen.
Måndag morgon ringer jag avdelningen. Två timmar senare kommer Carita hem. Med superpiller. Jag försvinner in i dimman. och får äntligen sova.
Bara fem behandligar kvar.
Carita visar sin kärlek på alla sätt. Jag kan inte dölja något från denna kvinnan och jag ser oron i hennes ögon. Vi älskar. Vi vinner.
26 ben. Ca 42 leder.
Natten mellan 21 och 22 augusti.
Klockan är 23.04 när jag vaknar. Jag känner....exakt varenda led. I bägge fötterna.
Jag försöker med viljan tänka bort det. Svingar benen över sängkanten och försöker ställa mig upp. Det skär som knivar upp längs benen.UPP SKA JAG!!!
Carita sover. Jag håller andan och reser mig. Det snurrar i huvudet och tårarna kommer (det är lite olika hur, om och vilka biverkningar man får) Tar mig ut på balkongen och sätter mig. Huvudet spinner på högvarv, försöker medvetet att styra tankarna för att ta kontroll igen.
JAG SKA IGENOM DETTA!!!!!!!
Jag bestämmer.
Min kropp har att foga sig i det.
Det krasar i fötterna när jag reser mig igen ( det är helt normalt att få plötsliga smärtgenombrott av cellgifterna mellan dag två och fem) Det är dag tre. Som ett brev på posten. Önskar jag inte var så förbannat statistiskt RÄTT.
Sitter på balkongen hela natten. Reser mig med jämna mellanrum för att "härda mig" som den idiot jag är.
Smärtan kryper upp längs benen och när Carita vaknar är det någon som vrider knivar i varenda led upp till höften.
Att föda barn är ingenting i jämförelse. Inte ens tvillingar....
Allt jag lärt och praktiserat om KBT kommer till nytta.
Jag tillbringar tiden med att dyka in i positiva saker.
I duschen får jag en hel tuss av hår i handen.
Imorgon söndag ska vi hämta vår valp
Bestämmer med Mia att hon ska komma och raka av håret också imorgon.
Natten mellan lördag och söndag tillbringas på balkongen. Om jag sitter helt rakt så är det (nästan) hanterbart.
Jag får flimmer för ögonen tidtals. Precis som när jag var ung och ett migränanfall var i antågande.
Mina fingrar domnar från knogarna (domningar i händerna och fötterna är vanliga. om de kvarstår till nästa behandling så ska du säga till)
Vi åker och hämtar Obelix. Vår nya lilla familjemedlem. En säker källa till glädje och framtidstro.
Min kropp skriker till mig. Gifterna gör sitt.
Jag tänker inte låta något så banalt som smärta vinna. Men det känns som jag dör en liten bit i taget.
Det gör jag inte. Min tid är alldeles för dyrbar. Glada statusar på Fb. Inte låta ett döende monster ta över.
För segra ska jag. Segra ska VI.
Ingen fysisk smärta, Inga domningar eller flimmer för ögonen kan övertyga mig om något annat.
Mia kommer och rakar oss söndag kväll.
Natten mellan söndag och måndag har jag sällskap på balkongen.
Måndag morgon ringer jag avdelningen. Två timmar senare kommer Carita hem. Med superpiller. Jag försvinner in i dimman. och får äntligen sova.
Bara fem behandligar kvar.
Carita visar sin kärlek på alla sätt. Jag kan inte dölja något från denna kvinnan och jag ser oron i hennes ögon. Vi älskar. Vi vinner.