Ska försöka uppdatera er alla sedan sist. Det har varit en jobbig tid med många bakslag.

I början av oktober så fick jag flera bakslag med begränsningar i rörlighet och styrka. Jag fick också de första av det som kallas ”smärtgenombrott” där medicineringarna slutar verka. Det var en pärs och jag blev inlagd i omgångar med allt vad det innebär.

Jag blev helt golvad. Vissa dagar var bättre och vissa hel katastrof.

Jag blev sämre så till vida att jag inte kunde äta fick ständiga smärt och febertoppar och det tog ju ännu mer kraft.
 Från 26 oktober så var jag inlagd med ständiga tester och försök att komma tillrätta med allt som tillstött. Nya smärtmedicininställningar, antibiotika och ”supernäringsdropp” provades och jag studsade runt mitt i allt detta.

Febertopparna gav med sig så småningom men äta gick (och går) fortfarande inte. Medicinerna fungerade hyfsat, trots att jag fortfarande får smärtgenombrott, och jag kunde hoppas att få komma hem.
 Trots att jag var, och är, rädd för allt som kan (kommer att) tillstötta så vill jag vara hemma.
Sjukhuset, med avd85, är fantastiskt med underbar, empatisk och kunnig personal!
Men det är inte hemma.
Vissa dagar har jag bara velat somna. Men de flesta har jag varit arg och motiverad att fortsätta brottas med Fru C. Så det GÖR jag!

I mitten av november så började vi få så mycket ”ordning på” det mesta.
Näringsdrycken gav mig lite mer energi, smärtgenombrotten minskade och jag ville HEM!

Planering började för det med allt som måste ordnas hemma. Sjuksäng, omorganisation(möblering) osv måste ordnas, hemtjänst och, framförallt, så måste jag kopplas till AH teamet (Avancerad Hemsjukvård) som är ”sjukhus på hjul”.
AH kan utföra nästan all avancerad vård i hemmet och är tillgängliga 24/7 för oss som är palliativa. Allt föll på plats.

ÄNTLIGEN fick jag komma hem torsdag 15/11!

De första två dagarna hade vi fullt av folk hemma hela tiden, för att få allt på plats med AH och hemtjänst osv, så vi var helt utmattade!

Naturligtvis så fick jag ett bakslag med kramper och frossa på torsdagskvällen men jag var HEMMA!

Det börjar lugna ner sig, med alla planeringar osv, så framöver blir det förhoppningsvis lugnare. Sedan måste vi ju ”uppdatera” efterhand men de stora sakerna och all tonvis med information som måste landa och bearbetas är snart i hamn!

Ett stort TACK till Mia som finns där hela tiden och är ovärderlig!
Ett likaledes tack till Eva och Lasse som hjälpte till med all ommöblering och ” roddande” inför min hemkomst!

Och tack till Carita min älskade fru.

Jag är så glad att vara hemma!